Emalj

Emalj är ett hårt och tidlöst material. Färgerna bevaras på ett unikt sätt.
På Louvren i Paris finns emaljarbeten från det bysantinska riket. 

Under den förynastiska perioden i Egypten 4210-2680 f.Kr. tillverkades keramik genom att man gjöt lerklumpar i den önskade formen och sedan lät dem brinna i solen. Vid tiden för perioden 2680 f.Kr. i det gamla riket hade drejplattan uppfunnits, så keramiken blev mer symmetrisk till formen och var ofta täckt med emalj.

Den emalj som används består till stor del av glas, kvarts, soda, fältspat, flusspat etc. som blandas och smälts. Smältan rullas sedan mellan vattenkylda valsar så att tunna flingor bildas. Dessa kallas vanligen fritta och utgör basen för själva emaljen. Färgerna eller färgkropparna består av metalloxider, dessa blandas och mals tillsammans med fritten i kulkvarnar till rätt konsistens. Färgen sätts sedan med natriumnitrit eller natriumaluminat. Man kan säga att det är en glasmassa som kan färgas med vita, svarta eller färgade metalloxider. Emaljkonstnärens duk är en stålplatta som är 1,5 - 2 mm tjock och efter att ha färgat plattorna med glasmassan bränner jag dem till 820 grader.